Forever

”Not talkin’ about a year, no not three or four
I don’t want that kind of forever in my life anymore
Forever always seems to be around when it begins
But forever never seems to be around when it ends
So give me your forever
Please your forever
Not a day less will do from you”

20140801-003753-2273478.jpg

20140801-003832-2312795.jpg

20140801-003901-2341057.jpg
I’ll come back when you call me
No need to say goodbye

Annonser

Ready, set, go (without the ”ready, set”)

När jag kom hem från banken idag så däckade jag på sängen. Jag har inte tid att däcka på sängen. Men med bara 4 timmars sömn och denna värme (som jag måste vänja mig vid) är det lätt hänt.
Ännu vet jag inte när jag ska åka. Tydligen har alla amerikanska ambassader i världen problem med sina system och ingen kan få visum (haha just my luck right?). Så om jag inte får mitt visum imorgon (vilken känns ganska troligt) så flyttas min avresa fram. Då kan två saker hända:
1. Skolan vill att jag ska vara där när de börjar, dvs 7:e augusti, och en specialbiljett till mig ordnas som inte inkluderar soft landing camp, och jag får kompensation för att jag missar nyc. Jag åker så fort det går, typ nästa vecka.
2. Skolan tycker att det är okej att jag missar skolstarten, och jag åker på soft landing camp den 5:e eller 6:e augusti, är där i 3-4 dagar och åker sedan till familjen, och börjar skolan senare än alla andra.
Jag kan inte riktigt bestämma mig vilket alternativ jag hoppas på. Jag vill hinna vara med familjen lite innan skolan börjar, men det hinner jag knappt även om alt. 1 händer. Och nyc verkar jättekul, men vill man vara där när man vet att skolan har börjat? Vilken tur att jag inte själv behöver bestämma detta (feel my irony) utan bara kan vänta på ödets planer!

Don’t think just do

Som ni alla vet så är min tid kvar i Sverige knapp och ingen tid får förspillas, varje minut räknas. Igår länsade jag hela apoteket samt tog sista twindrix, köpte linser för ett år och fixade godis + presenter till systrarna. Jag har inte tid att få panik, för det finns fortfarande oändligt mycket saker att göra.
Jag sa även hejdå till min älskade pappa, som ska åka till Värmland idag så därför behövde vi göra det redan igår. Min storebror, pappa och jag åt middag på Edsbacka Wärdshus innan det var dags för mitt första farväl. Usch vad ont det gjorde. Jag kommer att sakna honom så otroligt mycket.

Fun facts

• Covington har ca 10 000 invånare
• Mitt high school har en bulldog som maskot (alltså jag dör)
• Jag bor en halvtimme från New Orleans, som har 600 000 invånare.
• Ian Somerhalder kommer från Covington (!!!)

20140726-010734-4054261.jpg
• Reese Witherspoon (som jag älskar), Louis Armstrong, Britney Spears och Lil Wayne kommer från Louisiana!
• I Louisiana finns USA:s längsta bro (tror jag bor nära den)
• Det finns väldigt mycket alligatorer i Louisiana
• Statens djur är en pelikan (dör ännu en gång)

20140726-170807-61687895.jpg

Hey y’aaaall

Louisiana var namnet. På staten jag ska bo i alltså. Covington heter staden, nära kusten längst söderut stora Amerika. Grannar: Texas i väst, Arkansas i norr och Mississippi i öst. Medeltemperatur under vintern ca 18-20 grader och under sommaren ca 32-34 grader.

20140726-004206-2526440.jpg

20140726-004217-2537456.jpg

20140726-004224-2544422.jpg
Familjen består av en mamma, en pappa och tre systrar födda 90, 95 och 97, varav 90:an och 95:an har flyttat hemifrån. Jag kommer alltså att ha en värdsyster som är lika gammal som jag vilket känns toppen!
Har jag nämnt att de vill att jag kommer om 4 dagar? Dat framförhållning alltså. Det vet jag dock inte säkert förrän på måndag, eftersom flyget till NYC soft landing camp kan vara fullt. Så ja, på måndag kan det vara fullt möjligt att jag åker om 2 dagar. Alltså hur i hela världen hamnade jag här?

Värdfamilj!

Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva detta, men det omöjliga har skett. På varje utbytesstudents blogg finns det ett inlägg men en liknande rubrik, och alla dessa inlägg lyser med lycka och panik. Nu ska jag ta detta från början.
Ett nummer lyser på telefonen, handen kittlas nästan av mobilens vibrationer. Praktisk som jag är gör jag mig redo med papper och penna ifall att det skulle vara så att jag måste anteckna något. Hon som svarar presenterar sig med Explorius namn. Några sekunder in i samtalet förstod jag att en placering till mig fanns, och det var svårt att behålla lugnet och den sansade tonen i rösten. När vi sagt adjö började tårarna rinna, och många långa samtal med nära och kära satte igång. Och nu är ni allt nyfikna på var jag hamnade va? Jag ger er en ledtråd: ”it’s been a long night in Baton Rouge”.