Leaving on a jet

Är nu inne på den fjärde av 8 timmar på planet. Hittills har bara några få
saker gått fel:
• En av utbytisarna upptäckte att han hade sin systers mobil i väskan när vi stod vid gaten. Han fick springa tillbaka genom flygplatsen och gå igenom alla kontroller igen.
• Planets underhållningssystem var sönder. Dvs ingen musik eller filmer så långt ögat kan nå. Typ det värsta som kan hända.
• När det började funka igen så tävlade jag och Martin bredvid mig på Tetris. Alltså vad har hänt med mig? Jag var ju typ proffs förut och nu förlorade jag med 580-48
• Jag råkade skära mig ganska djupt på en plastkniv. Det blödde i ca 2 timmar. Ja, en plastkniv

20140805-154918-56958655.jpg

Annonser

♫Hurricane Gilbert – Håkan Hellström

Sista dagen i Sverige. Drygt 3 år har helt plötsligt förvandlats till dåtid och imorgon är det alltså dags. Så mycket har jag förberett, så mycket har jag sparat. Så mycket har jag längtat och lika mycket har jag tvekat. Men nu händer det på riktigt.
Det finns några saker här där jag sovit de senaste 17 åren som jag kommer att sakna lite extra mycket.

Mitt rum

20140805-002344-1424963.jpg

20140805-002358-1438296.jpg

20140805-002414-1454938.jpg

Pappas teckningar

20140805-002507-1507428.jpg

Mina fina fåglar Hurricane (Harry) och Stella, som jag aldrig kommer att få se igen. Tack för dessa 9 år pippisarna

20140805-002633-1593853.jpg
(Ja, Harry är döpt efter en av de bästa låtarna i världshistorien, det stämmer)

Visdomsord från en uggla

Varför längtar du,
till den dag då du ska fylla sju
varför skynda på,
när den tiden snart är här ändå
och det liv som du har alla tusentals dar, passerar på ett litet kick
så medans ditt hjärta slår an, passa på om du kan, fånga varje ögonblick

Och plötsligt så har du nått fram till den dag
då du ligger och tänker, tänker som jag
varför längtar du så,
när det går så fort ändå

Jag tror att mina känslor är normala för en så onormal situation

Känslorna går upp och ner och hit och dit. Ena sekunden är jag supertaggad och jätteglad, andra sekunden är jag panikslagen och nere. Det är precis som när man sitter i en berg- och dalbana som man aldrig åkt förut, som man just alldeles precis bestämt sig för att ”okej, jag vågar”, fastän man egentligen är högst osäker på det. Men man har ju stått i kön i typ en timme, så nu går det inte att banga. Det är först på väg upp för den första backen som det slår dig vad du faktiskt håller på med. När blicken är fäst på himlen, huvudet lutat bakåt av tyngdkraften och du inser att stunden snart är nära. Herregud. Vågar jag verkligen? Finns det ingen ‘jagharpaniksnällastanna-knapp’? Nej det gör det inte, och snart är uppförsbacken slut och vagnen ska ner för ett brantare stup än du någonsin varit med om. Men du vet ju att du vill. Du vet att du kommer att överleva. Och du vet att allt blir roligare om du lyfter händerna över huvudet och skriker.